Hoppa till innehåll

Om akademisk frihet blir lag

Från och med den första juli nästa år föreslås Högskolelagens första kapitel skrivas om. Förutom att det livslånga lärandet listas i högskolans verksamhet så skrivs även den akademiska friheten in. Det är ju bra, men en ökad styrning utan ökade resurser riskerar att låta bättre än vad det är.

I den akademiska friheten ligger inte bara forskningens frihet, som skyddats i lagen sedan tidigare utan även utbildningens frihet. I regeringens pm används begreppen fritt kunskapssökande och fri kunskapsspridning. Här är det viktigt att hålla en tydlig rågång mellan utbildningens frihet och akademisk frihet. Fritt kunskapssökande är ju definitivt inte lika med utbildningens frihet.  Därutöver används begreppet undervisningens frihet samtidigt vilket komplicerar frågan ytterligare.

Utbildning ska, vilket finns tydligt reglerat, vara likvärdig över hela landet. Lärarens frihet i det sammanhanget är inte att helt autonomt bestämma vad undervisningen eller kursen ska innehålla utan snarare om hur undervisningen kan bedrivas i form av metodik och pedagogik. För IM, som är ett programuniversitet i huvudsak, finns beslut kring program och kurser som tas efter kvalitetsgranskande processer innan de erbjuds till studenter.

I forskningsförankring av utbildning finns undervisningens frihet där läraren har frihet att inkludera forskningsresultat. Däremot finns det i Högskoleförordningens examensordningar krav på generella examina liksom yrkesexamina vilket är nödvändigt för att säkra likvärdigheten inom samma typ av utbildning.  Utbildningens frihet är annorlunda än akademisk frihet eftersom den ytterst påverkar en grupp av individer, nämligen de studenter som läser en kurs eller ett program.

En annan invändning är att eftersom Högskolelagens första kapitel ses som lärosätenas motsvarighet till övriga myndigheters instruktion ska den ju följas upp i exempelvis årsredovisningar och utvärderingar. Så hur ska friheten omsättas i praktiken? Och hur ska den därefter mätas och vägas? Det är viktigt att även detta görs tydligt om ändringen blir verklighet nästa år.

Ändringen kring akademisk frihet kan tyckas vara en onödig förstärkning med tanke på att den som sagt redan är skyddad i samma paragraf som slår fast forskarens rätt att forska om vad han eller hon vill, fritt välja metod och därefter fritt publicera resultatet. Men å andra sidan ska sägas att den aldrig kan skyddas tillräckligt.

I en diskussion som arrangerades i förra veckan av Rifo, sällskapet riksdagsledamöter och forskare, framhölls bland annat att just den akademiska friheten, medier och civila rättigheter är det som är först ut när en demokrati nedmonteras. 

Under mina år inom sektorn har jag sett hur verksamheten för universitet och högskolor blivit allt mer reglerad – ibland in i detalj. Det är en oroväckande utveckling. Ska kompetens, kreativitet och kvalitet gå hand i hand måste det också finnas utrymme och resurser för det. Till akademisk frihet hör även akademiskt ansvar, att till exempel ta ansvar för kunskapsproduktion eller träna nästa generations forskare.

Dock är det också väldigt viktigt att vi håller definitionerna rätt i mun och fortsätter debatten, utan att hamna i en snårskog av tolkningar.